Visnums stormosse

 

Visnums Stormosse. Bild 1
Grönbenan är en karaktärsfågel på Stormossen

Det är ännu skumt, men ett grått gry­ningsljus har börjat sprida sig över myrmaderna, där dimman fortfarande ligger tät. Vi har i skydd av mörkret tagit oss förbi laggens förrädiska våtmarker. Kallgräs, grenrör, ängsull och diverse starrarter bildar våta murar, som forceras till priset av kalla och blöta byxben, vilka smetar mot låren. Utifrån mossens högkupol hörs orrspelet fortfarande trots att vi kommit en bra bit in i maj, och i kikaren kan man se de blåsvarta tuppar­nas tornerspel.

Vi står stilla och lyssnar till mossens olika röster. Från andra sidan hörs korpungarna, som just vaknat och som morgonsurt kivas och från skogsmarken bakom oss låter en rödhake höra sina melankoliska silvertoner från en hög gran. Från de dimbeslöjade våtmarkerna i södra delen av mossen har skarpa ögon redan noterat oss, och plötsligt trumpetas en varning till alla på mossen. Tranan är inte för inte av våra förfäder betraktad som ”vaksamhetens fågel”. Det berättas t.ex. att när tranorna rastade på flyttningen utsåg de en individ till vakt och att denna vakttrana hade en stor sten i ena foten. Om fågeln slumrade till tappade den stenen, och på så sätt somnade vaktmannen aldrig. Detta är naturligtvis en skröna, men hur sjutton kunde tranan registrera oss på nästan två kilometers avstånd i dimma och mörker? En vaksam fågel, det är i alla fall sant. En storspov svarar på tranvarningen och går till vä­ders med sitt karakteristiska varnings­läte, men väl på vingarna slår han över och låter istället höra sin jublande vårdrill.

Så småningom lugnar sig livet runt mossen, morgonbrisen sopar bort dim­man, men i stället kommer heta pustar från laggens skvattram med bedövande vildmarksparfym. Vi väntar och lyssnar, och plötsligt hörs högt över våra huvu­den ”en häst som galopperar”. Så efter en halv minut försvinner ljudet. Vi stirrar och stirrar ut i den grå rymden för att försöka uppfatta en liten prick till fågel i den stora tomheten. Vi hade redan tidi­gare fått rapport om att man hade hört dvärgbeckasinen spela här på Visnums Stormosse, men inte riktigt vågat hoppas på att få höra detta spel. Så här i maj borde väl dvärgbeckasinen eller den halvenkla beckasinen, som han kallades förr, ha flyttat färdigt och för länge sedan lämnat södra Värmland. Det borde vara häck­ningstid för denna lilla sällsynta fågel… Två gånger ytterligare hör vi under korta ögonblick ”den galopperande hästen”, men att få syn på den går ej.

Morgonbrisen sopar undan dimman i väldiga grå ulltottar, och ett solspjut kas­tas i flack vinkel över skogsranden. Vi bestämmer oss för att dela på oss. Lars-Peter skall titta närmare på mossens blöta, södra delar, medan jag skall dra mig uppåt B låhallas gölar och därefter titta på gräsmarkerna till Lillmossen i norr. Jag följer mossens kant. En grann buskskvättehane sitter i en liten tall och sjunger. Plötsligt skär ett skri genom luften när jag just lämnat en liten skogsudde och där en mossvik skjuter in åt vänster. Jag har lite svårt att se i motljuset, men snart stiger en vit rovfå­gel mot himlen. Jag skyndar vidare för att inte störa gjusen mer än nödvändigt, och när j ag slänger en blick över axeln ser jag honom landa på boet. Honan har kallare nerver än hanen och stannar kvar på risberget i talltoppen.

Ute på mossen växer hjortronens vita blommor och roslingens skära klockor. Här och var finns ljung, odon, tranbär och kråkbär, och här är det ganska torrt och bekvämt att vandra. Snart blir det dock blötare, och växtligheten domine­ras av tuvull och ängsull, sileshår och vitag. Jag närmar mig gölarna och stan­nar och spanar av den ena efter den andra av våtmarksmosaikens små vattensam­lingar. Där finner kikaren vad jag söker. En smålom hukar invid kanten för att undgå upptäckt. Som mest såg vi en flock på fem individer av denna rödögda och uppnästa fågel. Någon kilometer bort hörs ett ensligt pipande läte, som för tanken till ödsliga fjällhedar, och i kika­ren kan jag notera en svartbröstad bekan­ting, ljungpiparen. Liksom i fjällen är det svårt att komma nära denna de öppna viddernas fågel, och jag far nöja mig med att betrakta den i kikaren, men på avstånd kan jag senare få se denna trevliga fågel spela.

Jag slår mig ner vid ett litet tallbuskage på en torrare fläck i myrlandsmosaiken. Kaffe och smörgås smakar bra, när man klafsat omkring till knäna i gyttjigt vatten och solen värmer så skönt. En gök hoar, och en annan svarar från väster. Från Brännholmen, där vi gick ut på mossen, svarar en tredje gök, men denna låter inte alls så ren och klar som konkurrenterna. Istället kraxar han fram sitt ”ko-ko” på ett mycket individuellt sätt, som gör att man lätt identifierar honom bland Stormossens 5-6 galande gökhanar. Jag försöker mig på att härma, och det dröjer inte länge förrän en grå rovfågelsliknande silhuett kommer svepande efter marken., Göken slår i en tallbuske en bit bort för att ta upp kampen med den nya rivalen. Från den närliggande Kilsviken hörs ett annat, menmycket dovare hoande, rördrommens bölande läte. En annan art, som påmin­ner om att dessa vassrika marker inte är mer än några kilometer bort, är de hägrar som med tunga kupade vingslag ibland syns flyga över mossen.

En mindre, spräcklig fågel kommer fly­gande mot mig med klippande vingslag och ängsligt varnande ”j iff-j iff-j iff ” .Den slår sig ned i toppen på en ynkligt liten tall och fortsätter att varna, men så små­ningom lugnar den ner sig, och efter ytterligare en stund kan jag njuta av grönbenespel från första parkett.

Vandringen går vidare mot norra de­larna av myren, där det finns en hel del finblandskog, från vilken hackspettarnas trumvirvlar låter. Jag finner bo av större hackspett, och även hans mindre släk­tingar mindre hackspett och göktyta ob­serveras. Det var här uppe intill Lillmossen som Birger Ahlstrand fann den sällsynta röda parasollmossan, när han inventerade mossen ur botanisk syn­punkt. Jag får syn på ett andra fiskgjusebo, men jag stannar bara såpass länge att jag kan konstatera, att även det är bebott. Jag drar istället åt öster och kommer ut i blötare marker. Här finns ganska gott om enkelbeckasin, som skvätter iväg med ett strävt och nästan explosionsartat ”käsch”. Ibland låter de också höra sitt enformiga ”tick-a tick-a”. Här uppe i blötmaden i nordöstra Stormossen visar det sig att ytterligare ett tranpar håller till, och jag drar mig hänsynsfulltutåt mossen, där istället ett par tofsvipor blir irriterade. I kikaren kan jag notera ett tredje fiskgjusebo, men detta är ej bebott efter­som en stor del av boet blåst ner i en höststorm för några år sedan.

Klockan har passerat 12, och jag drar mig raskt mot orrkojan ungefär mitt på mossen. Här har vi kommit överens om att träffas, men Lars-Peter syns inte till. Jag väntar och kan under tiden glädja mig åt en mycket vackert färgad törn­skatehane, som satt sig i toppen på en buske nära orrkojan. Han försöker impo­nera på den mindre iögonfallande honan genom att visa upp sin ljusa undersida och sträcka näbben mot himlen. Så småningom dyker Lars-Peter upp, och reste­rande matsäck förtärs allt under det att observationsprotokollen jämförs. Plöts­ligt blir vi varse att någon närmar sig kojan. Det är Hilding Eriksson, vid vars gård vi har ställt bilen. Det blir en stunds gemytligt samtal om markerna kring mossen men så småningom bryter vi upp och går söderöver genom vita hjortronblommor. Det är egendomligt, att det finns så gott om hjortronblom, men att man aldrig ser några hjortron. Förklaringen är att på Stormossen finns enbart hanblommor och inga hon­blommor, ett förhållande som inte är helt ovanligt på mossar i syd- och mellansverige. Vi stannar vid en knotig men kraftig tall, som bara är några få meter hög. Nedanför denna finns spår av risbråte. Hilding Eriksson berättar, att en gång låg det ett fiskgjusebo i denna tall, mossens fjärde. Detta bo låg ovanligt lågt, och man skulle lätt ha kunnat klätt­rat upp i det. Boet kom till på ett egen­domligt sätt. Fiskgjusarna bodde årligen i det andra boet, det i mossens östkant, men en vår kom ett pilgrimsfalkpar och lade helt sonika beslag på gjusboet. Fiskgjusarna fick således bygga nytt, och boet mitt på mossen blev resultatet. Numera är sedan länge boet förstört av tidens tand, men det finns beskrivet och illustrerat i Carl Fries bok ”Gammalsverige”.

Vi kliver vidare och kommer in i en björkskog, där en större hackspett har ett bo, och så småningom kommer vi fram till ”Stina i Ansgårds lada”. Den kände ornitologen Erik Rosenberg var född i Visnums-Kil och hade också en liten stuga i trakten, men det berättas, att när han var ute vid Visnums Stormosse, sov han ofta över i just denna lada. Vi kom­mer fram till Hildings gård, där bilen väntar, och som en liten knorr på slutet av denna givande dag kan vi glädja oss åt en vacker rödstjärthane.

Visnums Stormosse. Bild 2
Stina i Ansgårds lada.

Så småningom efter flera turer till Stormossen resulterade våra mödor i en inventeringsrapport om fågellivet. Initia­tivtagare till denna inventering och även till den botaniska undersökningen var Kristinehamns miljö- och hälso­skyddsnämnd. Att området är mycket värdefullt har man dock haft klart för sig sedan länge. Erik Rosenberg har skrivit omVisnums Stormosse. Det finns också en riksomfattande myr- och moss­inventering, som gjordes av professor Hugo Sjörs och fil.dr Sven Fransson. Man klassar i den Stormossen som ett område av riksintresse. Vid denna inven­tering bedömde man mossens södra vå­tare delar som s.k. mellankärr, och här fann man bl.a. massförekomst av orkidén myggblomster Hammarbya paludos a samt småsileshår Dros era intermedia, vitstarr Carex livida och snip Trichophora alpinum.

Fil.dr Björn Ehrenroth har gjort en länsövergripande ornitologisk våtmarks-inventering. Han konstaterar, att minst sex vadararter häckar på eller vid Visnums Stormosse, vilket gör denna till en av länets mest intressanta våtmarker i sitt slag. Stormossen är sannolikt ett av Värmlands största moss- myrkomplex, och laggområdena i mossens östra och södra delar hör till de största och mest typiska vi har i länet.

Riksantikvarieämbetet har inventerat området och hittat en del intressanta fornlämningar, bl.a. en fångstgrop med en diameter på 3 meter och ett djup på 1,2 meter. Även ur geologisk, hydrologisk och landskapssynpunkt finns dokumen­tationavVisnums Stormosses stora värde. Ur mer kommersiell synvinkel har Sveri­ges Geologiska Aktiebolag (SGAB) in­venterat torvmarksarealer inom Kristinehamns kommun och funnit att torven på Visnums Stormosse inte är brytvärd på grund av ett alltför tjockt lager av låghumifierad växttorv.

Visnums Stormosse tycktes således vara nära nog idealisk för en natur­reservatsbildning. Kristinehamns miljö-och hälsoskyddsnämnd gjorde därför upp ett förslag till reservatsförordnande 1985. Detta förslag omfattade ca 415 ha mark inklusive en bård av skog med en bredd på 10-30 meter.

För att inte köra över markägarna in­bjöds till ett samrådsmöte i Kärrs skola i mars 1985. Ca 50 personer mötte upp. Mötet började med en grundlig genom­gång av området ur bl.a. botanisk och ornitologisk synpunkt. Den diskussion som följde var livlig och varade i mer än två timmar. Man konstaterade snabbt att ett reservat innebär en konflikt mellan privat nyttjanderätt och offentliga intres­sen. Några pengar från Kristinehamns kommun för att ersätta markägarna för intrång fanns inte. Från länsstyrelsens . sida påpekades att det inte är ägande­förhållandena utan skyddsvärdet som avgör om det skall bli reservat eller ej. Å andra sidan är det länsstyrelsen och alltså ytterst staten som skall ersätta markägarna för eventuella inskränkningar i nyttjanderätten. Från markägarnas sida var man bekymrad framförallt vad be­träffar förbud eller inskränkningar när det gäller skogsavverkning och dikning i området.

Såväl Kristinehamns miljö- och hälsoskyddsnämnd som länsstyrelsens naturvårdsenhet tyckte sig ha goda skäl för att fortsätta arbetet på ett naturreser­vat. I februari 1986 hade miljö- och hälsoskyddskontoret omarbetat sitt för­slag, och ett nytt förslag gick ut på remiss till kommunens myndigheter, organisa­tioner och andra berörda. På basis av de svar man fick in togs ett färdigt förslag fram, vilket sändes till länsstyrelsens naturvårdsenhet, som utarbetade ett för­slag till beslut april 1988. Även detta förslag gick ut på remiss, men på länsnivå. Remissvaren medförde att förslaget mo­difierades, och ett nytt förslag till beslut var klart i december samma år. Den 28 mars 1989 gick detta på nytt ut på en remissrunda.

I det slutgiltiga förslaget har man delat in mossen i två zoner, en inre zon, som omfattar själva mossen med en tunn bård av skog, samt en yttre zon av varierande bredd. Meningen är att naturen i den inre zonen skall få vara orörd, medan visst skogsbruk och annan användning av marken tillåts i den yttre zonen. Vad beträffar arrangemang för att göra mossen mer tillgänglig föreslås, att sådana an­ordningar skall hållas på ett minimum. Små informationstavlor och gängse mar­keringar vid reservatsgränsen är allt, som kommer att skvallra om att man kommit till ett av länets finare fågelreservat, och med tanke på hur ömtålig den häckande fågelfaunan är, så är det kanske bäst så.

Något slutgiltigt beslut i reservatsfrågan gan har länsstyrelsen ännu inte tagit. Under de tre år som gått sedan förslaget lades, har det dock skett en hel del förhand­lingar bl.a. angående ekonomiska spörs­mål. Förhoppningsvis kommer Visnums Stormosse att få ett skydd som innebär att denna storslagna och rika mosse får vara kvar orörd, och att vi kan få glädja oss åt bl.a. de vackra och intressanta fågelarter som en gång inspirerade och gladde mäster Erik.

(Publicerad i Värmlandsornitologen 1/92)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s