Välen – ett exempel på göteborgsk närnatur.

Solen står lågt över Torstens ås, och det guldgula kvällsljuset stryker över Välens vass­fält och färgar tusentals vippor i en siden­matt, gyllene ton. Ännu har inte kören av hundra sävsångare riktigt kommit i gång på allvar. När jag går över ett något torrare par­ti skrämmer jag upp en lärka, som går till väders och börjar sjunga lite disträ – men den tröttnar snart och faller som en sten till marken. Två buskskvättor är oroliga. Hanen har fattat posto på ett gammalt kylskåp, som någon ledsnat på och ”gjort sig av med”. På ett vasstrå, som är något högre än övriga, sitter en sävsparvhane. Det ser ut som om han anstränger sig till det yttersta: huvudet är bakåtlutat, det svarta bröstet spänt till bristningsgränsen, och vingarna hålls tryckta mot sidorna. Efter ett ögonblicks ansats kommer den nästan löjligt korta strofen: zit­zit- sitt. En ensam rörsångare hoppar omkring i vasskanten och låter då och då hö­ra ett par sträva, torra varningsläten …

Ute från Välenviken
hörs gräsänder, gravänder och sothöns. En och annan rörhöna låter höra sitt keckande från vassdjunglerna. Innanför vassarna finns snår av småbjörk, rönn, asp, vide och en un­dervegetation av starr, hundkex, brännässlor, hästhov, tistlar etc. Här häckar grönfink, talgoxe, bofink, lövsångare, några par törn­sångare m.fl.

Från ett videsnår hörs plötsligt en kattugg­la, därefter i snabb följd kaja, skrattmås, pil­fink, bofink, tofsvipa och en varnande talg­oxe, blandat med jamandet från en ormvråk – alltihop sammanvävt med en musikalitet och melodisk accent, då och då interfolierat med ett klatchande zä-bii, zä-bii, zei-bii.1 en videbuske sitter den lilla oansenliga sångaren, mycket lik en rörsångare, men kanske något mer olivgrön över ryggen. Ur hans klargula strupe rinner de välmodulerade tonerna ut i midsommarnatten – en av Välens exklusi­vaste fåglar: kärrsångaren. I området häckar 2-3 par av denna väst- och sydvästsvenska art.   Skymningen faller och överallt hörs nu sävsångarnas skorrande, knarrande, skärande raspiga och flöjtande sång. Då och då med någon härmning, vilken dock aldrig når upp till den musikaliska kvalitén hos kärrsånga­ren. I den sammetsmjuka natten hörs ett sir­rande ljud, påminnande om ljudet från en gräshoppa. Om man försiktigt närmar sig kan man få se en skymt av en liten slank, brunvattrad sångare – gräshoppsångaren, också denna fågel en exklusivitet.

Välen eller Välenområdet
utgörs av området kring Välenviken, den in­nersta delen av Askimviken sydväst om Göte­borg (med bland annat ett av stadens äldsta och mest frekventerade friluftsbad), samt områ­det kring nedersta delen av den lilla ån, med det stolta namnet ”Stora ån”. Området lig­ger bara 15-20 minuters gångväg från Frö­lunda Torg, centrum för en av våra mera anonyma ”storstäder” – den göteborgska förorten Västra Frölunda (130 000 invånare). Det är ganska naturligt att många intressen och intentioner här bryts mot varandra, beträf­fande hur man skall använda detta i mångas ögon outnyttjade marskland alldeles inpå en snabbt växande storstad.

Det är naturligt att just Välenområdet kommit att framstå som ett bra förslag – ett alternativ för rekreation, där många önskar en utbyggnad av promenadvägar, idrottsan­läggningar, fritidsbåtshamn, kolonistuge- och koloniträdgårdsområde, vandrarhem. . . Alla dessa aktiviteter skall försöka samsas på ett tämligen begränsat område – vilket till ytter­mera visso ur biologisk, botanisk, och fram­förallt ur ornitologisk synpunkt måste be­traktas som rikt och omväxlande, men också relativt känsligt område!

Samrådsgrupp för planeringen
Det är därför glädjande att stadsbyggnads­kontoret i Göteborg, som utarbetat ett preli­minärt förslag till områdesprogram för Vä­lenområdet, tar ganska allvarligt på natur­vårdsaspekterna. En samrådsgrupp har bil­dats med representanter för bl.a. länsstyrel­sens naturvårdsenhet, Naturhistoriska museet och Svenska Naturskyddsföreningens Göte­borgs-krets. SNF har i samrådsgruppen låtit sig representeras av expertis från bl.a. berör­da institutioner vid Göteborgs universitet.

De riktlinjer, som byggnadsnämnden god­känt för hela Välenområdets fortsatta plan­läggning, innebär att området i huvudsak blir ett ”grönområde”, där den östra delen kan iordningsställas som parkområde, medan den västra delen omkring Välenvikens inre del får utgöra ett naturområde, där i princip endast åtgärder som kan öka områdets värde ur na­tursynpunkt godtages. Gränsen mellan områ­dena utgörs naturligt av den nya förbindelse­leden mellan Näsetvägen och Hults by.

Restaurering efter kraftig förorening
Ett väsentligt inslag i naturområdet är natur­ligtvis den mycket grunda Välenviken, som tränger in genom hela området och har sin fortsättning i Stora ån genom det planerade parkområdet. Genom utsläpp av ofullstän­digt behandlat avloppsvatten från det nu ner­lagda reningsverket i området och genom sto­ra dagvattenutsläpp har havsviken fram t.o.m. 1975 belastats med ett kraftigt förore­nat bottenskikt.

1976 påbörjade VA-verket en restaurering av viken. Arbetet föregicks bl.a. av en
ma­rinbiologisk utredning beträffande bottense­diment och bottenfauna, vilken visade att ca 30 cm av bottenslammet borde avlägsnas inom ett 105 000 m² stort område. Detta har skett med hjälp av små sugmudderverk, från vilket slammet pumpats upp i tidigare iord­ningställda laguner på vikens västra strand, söder om det egentliga naturområdet. Lagu­nerna har varit utformade som täta bassäng­er med bräddavlopp, där slammassorna får sedimentera. Sedan nu slammet torkat och satt sig har täckning och slutbehandling på­börjats. Som täckningsmassor används kal­kat slam från Ryaverket, vilket successivt täcks med ca 10 cm kompostjord, som besås med lämpligt växtfrö. Slutbehandling av hela området beräknas vara genomförd under 1979.

 

Natur för ”sambruk”
Välenområdet som helhet kan, om de utarbe­tade riktlinjerna för fortsatt planering full­följs, få stort värde för kommundelen både ur rekreationssynpunkt och som botaniskt och ornitologiskt exkursionsområde. Båt­sport, idrottsanläggningar, vandrarhemsverk­samhet m.m. lokaliseras på sådant sätt att det ur naturvårdssynpunkt mest intressanta området inte berörs. Restaureringen av Vä­lenviken och andra åtgärder, som tidigare nämnda samrådsgrupp kan komma att enas om, ger förhoppningar om att Välen även fortsättningsvis blir en intressant fågellokal ”på nära håll”.

Välen som fågellokal
En litteraturgenomgång av fågelobservationer i Askimviken-Välenområdet ger vid handen att områdets fågelfauna – såväl den häckan­de som flyttfågelpopulationen – är både rik och varierad. Alla fem doppingarterna har iakttagits. Småfläckig sumphöna och vattenrall finns här, den förra sporadiskt, den se­nare så gott som årsvinst, och även korn­knarr har observerats. Övervintring av vat­tenrall och rörhöna har konstaterats flera gånger. Som vinterlokal för vadare hör Askimviken-Välenområdet till de bästa på Västkusten.

Vid det gamla reningsverket ses norrländska blåhakar regelbundet i augusti-september. Här kan man med tur också få se ortolansparv under flyttningstid, och även den numera sällsynta kornsparven har iakttagits här. Sångarna utgör som sagt ett karakteristiskt inslag vid Välen- lövsån­gare, grönsångare, törnsångare, trädgårdssån­gare och svarthätta kan höras här, och säv-sångaren är kanske Välens verkliga karak­tärsfågel.

Rörsångaren förekommer mer spar­samt. Sjungande kärr- och gräshoppsångare har hörts här åtminstone sedan slutet av 1960-talet. Den finaste sångarobservationen är nog en vassångare, som sjöng i området i maj 1968. Förutom en lång rad mer eller mindre celebra fågelarter kan man också ­trots områdets ringa areal – finna t.ex. rå­djur och grävling.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett gammalt f.d. avloppsrör pekar ut i vi­ken. Numera rinner det inget avloppsvatten genom röret, och ett plank i dess yttre del har blivit en fin observationsplats för besö­kande ornitologer av alla åldrar!
Vid ebb är vikens inre delar i stor utsträckning torrlag­da, och fram på höstkanten utgör dessa dy­bankar dukade bord för en rad sträckande vadare. Kärrsnäppeflockar flyger fram och tillbaka med utsökt synkrona rörelser, tysta brushanar påtar i leran, en större strandpipa­re rullar fram alldeles intill plankkanten. Lite längre ut spatserar ett par högbenta glutt-snäppor, och ännu längre ut ligger gravän­der, viggar, ejdrar, gräsänder och krickor.

När västkustvintern
kommer – ofta en ”grön vinter” med bar­mark och kallt regn – har de flesta vadarna dragit söderöver, men kvar finns en och an­nan övervintrare. Svanarnas vita silhuetter ly­ser då genom decemberdimman, och ute på vattenytorna ligger gräsänder, krickor, viggar och enstaka bergänder. Alldeles i vasskanten kan man ibland se en smådopping pila in och ut mellan torra och rasslande strån. En jord­uggla lämnar sin plats på en påle i strand­kanten och kommer tyst flygande över Vä­lens vassar.

Dagen går omärkligt över i kvällning, och ljuset slocknar i väster. Snart skall det kom­ma en ny vår – och kanske en framtid för Välen som fågelområde.

(Publicerad i Sveriges Natur årsbok 1979)

 

Fler bilder: