Hovs hallar

Hovs hallar i Skånes nordvästligaste hörn, Hallandsåsens utpost i väster, visar upp ett säreget och fascinerande landskap. Dan-Axel Hallbäck — fältbiolog från Vänersborg, nu medicinare med mera i Göteborg — tar oss med dit. Som ivrig naturfotograf har han experimente­rat med att presentera landskapet i så kallade litobil­der.

”Dess namn är Hallandsåsen, och den börjar långt därborta i skogen i trakterna vid Små­land. Så följer den gränsen mellan Skåne och Halland, fortsätter åt väster på nordsidan av Bjärehalvön och stupar brant i Kattegatt, som havet heter. Ute vid Hovs hallar har åsen slagits sönder av vågorna . . ..” Så beskriver Thore Ahlström (”Boken om Skåne”) Hallandsåsen och dess utpost i väs­ter – Hovs hallar.

Naturreservatet Hovs hallar är ett 1,5 km långt område, ca 5 km väster om samhället Torekov. Området karakterise­ras av bergsåsar, s.k. hallar, som sticker ut i havet. De största är Vassehall och Burdushall, som också kallas Brådjupshall. Namnen på formationerna bland Hovs hallar är fanta­sieggande, eller vad sägs om namn som Ku­lissen och Ryttaren (mindre uddar), eller raukarna Hästen, Osten, Stuten m.fl., eller grottor med namn som Bondens fårahus och Sillpickarehålet. Det senare av dessa grott­namn lär enligt. A. J. Retzius också ha kallats Sölfpickarehålet, och bägge namnen lär här­stamma från ett fåfängt försök att här bryta silvermalm under den danska tiden. En pas­sage genom berget har fått det klingande namnet Arilds port. Arild lär ha varit dotter till en sjö- eller vikingakonung från Kullaberg, som gick under med sitt skepp och om­kom utanför Bjärehalvön, medan hans tre barn, Tora, Gille och Arild räddade sig iland, enligt vad sagan berättar.

Berggrunden
i Hovs hallar är till största delen bestående av en varmt rödfärgad gnejs (jämför namn som Röehall eller Rödhall), men här och var fin­ner man svart amfibolit (jämför Svartehall), ofta med ljusa kvartsgångar. Framförallt gnejsen har stor tendens till sprickbildning, och när vattnet fryser i dessa sprickor vittrar berget snabbt — detta är kanske ett av Sveri­ges mest söndersprängda klipplandskap. Ha­vets bränningar transporterar bort materialet, och bland de renspolade strandstenarna fin­ner man föga växtlighet. Lite högre upp ut­görs vegetationen av marviol, strandglim, skörbjuggsört, fårsvingel, kråkbär och ljung. Klipporna är täckta med lavar, och här fann A. J. Retzius en ny art i vår flora. Han skri­ver i sina ”Strödde anmärkningar vid Skånes naturalhistoria, gjorde under en resa til To­rekow, år 1783”: ”På dessa klippor fant jag en recrute för vår Svenska Flora, nemligen Lichenoides fuciforme tinctorium, corniculis brevioribus & obtusioribus .” Numera har man minskat ner denna imponerande rad av epitet till Ramalina scopulorum.

Stenbrytning ledde till bevarande!
En gång i tiden (kring 1911) försökte ett bo­lag med utländska, främst tyska intressen bryta sten till makadam, eftersom berget bedömdes som oanvändbart till gatsten. Si­gurd Hallberg beskriver i Sveriges Natur 1912 ”. . . hur det vackraste partiet, den s.k. Predikstolen, höll på att tillintetgöras. Det vackra klippkrönet hissades just denna dagen medelst lyftkran ner i vattenbrynet.” Det vi­sade sig emellertid snart att det porösa berget var farligt att bryta, och att kvaliteten på ma­kadamen var dålig. Brytningen lades ner ­men den inspirerade till försöken att bevara Hovs hallar! Ett par år senare inköptes delar av området av Skånes Naturskyddsförening.

Sedan denna tid har Hovs hallar förlorat ytterligare sevärdheter. Pilgrimsfalken, som för ett par decennier sedan jagade bland Hovs hallars branter, är borta – här som på så många andra ställen. De grönfläckiga pad­dorna, som förut var ganska vanliga på strandängarna mellan hallarna och Torekov, har kraftigt minskat i antal.

Hovs hallar
är emellertid fortfarande en av de vackraste och mest imponerande platserna i detta hörn av Sverige, vilket Albert Eskeröd uttrycker så här i sin fina bok ”Skånes kust”: ”Den som en sommarkväll stått här vid Hovs hallar och sett den nedgående solen ösa sitt guld över Kattegatt och Väderön, medan klippor­na . . . lyst i karmin och rosa och med skug­gor i caput mortuum och mörk umbra, glömmer inte den bilden på ganska länge.”

Hovs hallar hör till de mest söndersprängda, sönder­vittrade, eroderade platserna i södra Sverige. över­allt finner man djupa grottor, raviner, canyons, märk­liga raukar, uddar, skär och tvärbranta stup, kring vilka tornsvalornas gälla skrik ringer.

 

Litteratur:
Åhlström, T: Boken om Skåne. Lund 1970.
Erikson, J: Hallands Väderö — Hovs hallar. Stock­holm 1920
Eskeröd, A: Skånes kust. Stockholm 1960.
Hallberg, S: Två viktiga naturskyddsfrågor ‑ Hallands Väderö, Houfs hallar. — Sveriges Natur 1912.
Retzius, A. J.: Strödde anmärkningar vid Skånes naturalhistoria, gjorde under en resa til Tore­kov, år 1783. — Fysiografiska Sällskapets Hand­lingar 1786

Publicerad i Sveriges Natur 8/78