Hovs hallar

Hovs Hallar_Bild 1_sv
… ”Ute vid Hovs hallar har åsen slagits sönder av vågorna” (Thore Ahlström).

Hovs hallar i Skånes nordvästligaste hörn, Hallandsåsens utpost i väster, visar upp ett säreget och fascinerande landskap. Dan-Axel Hallbäck — fältbiolog från Vänersborg, nu medicinare med mera i Göteborg — tar oss med dit. Som ivrig naturfotograf har han experimente­rat med att presentera landskapet i så kallade litobil­der.

”Dess namn är Hallandsåsen, och den börjar långt därborta i skogen i trakterna vid Små­land. Så följer den gränsen mellan Skåne och Halland, fortsätter åt väster på nordsidan av Bjärehalvön och stupar brant i Kattegatt, som havet heter. Ute vid Hovs hallar har åsen slagits sönder av vågorna . . ..” Så beskriver Thore Ahlström (”Boken om Skåne”) Hallandsåsen och dess utpost i väs­ter – Hovs hallar.

Hovs Hallar_Bild 3_sv
Havet ger liv åt Hovs hallar — då­net från bränningarna som stud­sar bland klipporna, rasslet av vatten som drar sig tillbaka bland strandens stenar, ljus som gnist­rar, blänker, leker och reflekteras över vågorna …

Naturreservatet Hovs hallar är ett 1,5 km långt område, ca 5 km väster om samhället Torekov. Området karakterise­ras av bergsåsar, s.k. hallar, som sticker ut i havet. De största är Vassehall och Burdushall, som också kallas Brådjupshall. Namnen på formationerna bland Hovs hallar är fanta­sieggande, eller vad sägs om namn som Ku­lissen och Ryttaren (mindre uddar), eller raukarna Hästen, Osten, Stuten m.fl., eller grottor med namn som Bondens fårahus och Sillpickarehålet. Det senare av dessa grott­namn lär enligt. A. J. Retzius också ha kallats Sölfpickarehålet, och bägge namnen lär här­stamma från ett fåfängt försök att här bryta silvermalm under den danska tiden. En pas­sage genom berget har fått det klingande namnet Arilds port. Arild lär ha varit dotter till en sjö- eller vikingakonung från Kullaberg, som gick under med sitt skepp och om­kom utanför Bjärehalvön, medan hans tre barn, Tora, Gille och Arild räddade sig iland, enligt vad sagan berättar.

Berggrunden
i Hovs hallar är till största delen bestående av en varmt rödfärgad gnejs (jämför namn som Röehall eller Rödhall), men här och var fin­ner man svart amfibolit (jämför Svartehall), ofta med ljusa kvartsgångar. Framförallt gnejsen har stor tendens till sprickbildning, och när vattnet fryser i dessa sprickor vittrar berget snabbt — detta är kanske ett av Sveri­ges mest söndersprängda klipplandskap. Ha­vets bränningar transporterar bort materialet, och bland de renspolade strandstenarna fin­ner man föga växtlighet. Lite högre upp ut­görs vegetationen av marviol, strandglim, skörbjuggsört, fårsvingel, kråkbär och ljung. Klipporna är täckta med lavar, och här fann A. J. Retzius en ny art i vår flora. Han skri­ver i sina ”Strödde anmärkningar vid Skånes naturalhistoria, gjorde under en resa til To­rekow, år 1783”: ”På dessa klippor fant jag en recrute för vår Svenska Flora, nemligen Lichenoides fuciforme tinctorium, corniculis brevioribus & obtusioribus .” Numera har man minskat ner denna imponerande rad av epitet till Ramalina scopulorum.

Stenbrytning ledde till bevarande!
En gång i tiden (kring 1911) försökte ett bo­lag med utländska, främst tyska intressen bryta sten till makadam, eftersom berget bedömdes som oanvändbart till gatsten. Si­gurd Hallberg beskriver i Sveriges Natur 1912 ”. . . hur det vackraste partiet, den s.k. Predikstolen, höll på att tillintetgöras. Det vackra klippkrönet hissades just denna dagen medelst lyftkran ner i vattenbrynet.” Det vi­sade sig emellertid snart att det porösa berget var farligt att bryta, och att kvaliteten på ma­kadamen var dålig. Brytningen lades ner ­men den inspirerade till försöken att bevara Hovs hallar! Ett par år senare inköptes delar av området av Skånes Naturskyddsförening.

Utmärkande för Hovs hallar är bergsåsarna, hallar­na, som sticker ut i havet, och mellan dem breda, öppna vikar mot havet. I vikarna finns stora fält av klappersten, och ca 10 meter över den nuvarande strandlinjen går strandvallen från Yoldiahavet —  stenåldershavet.

Sedan denna tid har Hovs hallar förlorat ytterligare sevärdheter. Pilgrimsfalken, som för ett par decennier sedan jagade bland Hovs hallars branter, är borta – här som på så många andra ställen. De grönfläckiga pad­dorna, som förut var ganska vanliga på strandängarna mellan hallarna och Torekov, har kraftigt minskat i antal.

Hovs hallar
är emellertid fortfarande en av de vackraste och mest imponerande platserna i detta hörn av Sverige, vilket Albert Eskeröd uttrycker så här i sin fina bok ”Skånes kust”: ”Den som en sommarkväll stått här vid Hovs hallar och sett den nedgående solen ösa sitt guld över Kattegatt och Väderön, medan klippor­na . . . lyst i karmin och rosa och med skug­gor i caput mortuum och mörk umbra, glömmer inte den bilden på ganska länge.”

Hovs hallar hör till de mest söndersprängda, sönder­vittrade, eroderade platserna i södra Sverige. över­allt finner man djupa grottor, raviner, canyons, märk­liga raukar, uddar, skär och tvärbranta stup, kring vilka tornsvalornas gälla skrik ringer.

Hovs Hallar_Bild 4_sv
Den röda gnejsen har stor tendens till sprick­bildning, och över bergväggarna jagar sprickorna varandra, horisontellt, vertikalt eller på snedden. På vintern fryser vatten i dessa sprickor, och berget vittrar till mindre eller större sneda kuber.

 

Hovs Hallar_Bild 5_sv
Bland de renspolade strandstenarna är floran mycket sparsam, och endast strandkålen lyser med sin blekt grönblåa färg mot en varmt rosaröd gnejsfond.

Litteratur:
Åhlström, T: Boken om Skåne. Lund 1970.
Erikson, J: Hallands Väderö — Hovs hallar. Stock­holm 1920
Eskeröd, A: Skånes kust. Stockholm 1960.
Hallberg, S: Två viktiga naturskyddsfrågor ‑ Hallands Väderö, Houfs hallar. — Sveriges Natur 1912.
Retzius, A. J.: Strödde anmärkningar vid Skånes naturalhistoria, gjorde under en resa til Tore­kov, år 1783. — Fysiografiska Sällskapets Hand­lingar 1786


Publicerad i Sveriges Natur 8/78