Tangering Bjørnøya

Björnöya. Bild 1Ur havet reser sig Bjørnøya med en brant, respekt- ingivande svart bergvägg runt vilken dimman drar en evig svepning …

På 74’30’ nordlig bredd och 19′ ostlig längd ligger den isolerade ön Bjørnøya, alldeles i södra kanten av Norra Ishavet. Ön är en av de ensligaste, kargaste och mest ogästvänliga man kan finna på jorden – detta be­ror till stor del pa klimatet. Dels är det relativt kyligt eftersom Bjørnøya ligger så långt norrut, dels är ön större delen av året insvept i dimma som gör allt mer eller mindre fuktigt. Dimman, som nästan alltid döljer ön, bildas genom att den varma Golfströmmen möter en kall ishavsström. Där vattnet från dessa strömmar blandas vid Bjørnøya – uppstår dess eviga svepning. En presentation av Bjørnøyas topografi och dess historia kan vara på sin plats. Bjørnøya eller Beeren Eiland är en i stort sett triangulär ö, 178 km2 stor och belägen cirka 240 sjömil norr om Norge. Björnöya. Bild 2En titt på öns karta upplyser oss om två markanta drag i dess struktur. För det första är ön mest kuperad i sina södra de­lar. Här hittar vi sex stora bergsmassiv: Mi­seryfjellet, som med 536 m är öns högsta punkt, Oswaldfjellet, Alfredfjellet, Antarctic­fjellet, Hambergsfjellet och på öns sydligaste spets Fuglefjellet. Det är kanske något förvå­nande att ett berg här uppe i kanten av Arktis döpts till Antarcticfjellet. Förklaringen är den, att en expedition ledd av två män vid namn Kjellström och Hamberg år 1897 angjorde Bjørnøya för att bland annat rita en karta över ön. Det skepp expeditionen använde hette ”An­tarctic” och härifrån har fjället fått sitt namn.

Det andra markanta draget i öns natur är den stora mängden småsjöar. Det finns inte mindre än omkring 700 sådana, vilket innebär att mer än en tiondel av det norra platålandet upptages av insjöar. De två största av dessa sjöar, Laksvatnet och Haussvatnet, ligger i de norra delarna av platålandet och deras ge­mensamma avlopp, Lakselva, mynnar endast c. en halv km från den plats, dit man förlagt den gemensamma radiostationen och väderleksstationen Bjørnøya Radio. Det är numera endast personalen på denna station, som övervintrar på ön. Det var under ett av många försök att finna den så kallade Nordvästpas­sagen och därmed en väg till Kina och Indien, som holländaren Willem Barents 1596 fann ön. Det berättas att man träffade på den då man förföljde en isbjörn, som enligt berättel­sen också skulle ha gett ön dess namn. Tittar man på den karta, som Barents gjorde av dessa delar av Arktis, finner man emellertid, att han benämner ön T’veere Eylandt efter sin medhjälpare Gerrit de Veer. Historien har dock visat, att det förra namnet varit mer gångbart.

Efter Barents upptäckt av ön och framför­allt av de viltrika vattnen runt densamma började en hänsynslös jakt på val och valross. Som exempel kan nämnas, att enbart hollän­darna under vissa år på 1600-talet kunde ha ända upp till 11 000 å 12 000 man i Arktis sysselsatta med denna jakt. Det är ganska na­turligt, att viltet under sådana omständigheter decimerades katastrofalt. Det dröjde inte hel­ler så länge, innan jakten här i norr inte längre gav någon vinst, men då var det redan i se­naste laget. En nutida besökare finner kanske endast ett och annat vitnat kranium av en valross, eller de stora benen av en för länge sedan död val. Många är de, som har berättat om ön och om de jakter som förekom på den­na, och många är de historiska dokument som berättar om ön. En man vid namn Tobiesen, som övervintrade 1865-1866 skrev t.ex. den första väderleksjournalen från ön. Ett annat berömt namn i detta sammanhang är skotten Scoresby, som gav ut ett stort verk om Arktis i vilket han ritat en teckning av Bjørnøya sedd från öster. Denna teckning var emellertid fel­aktig såtillvida, att Miseryfjellets tre koniska toppar är felplacerade. Teckningen spelade en viss roll, eftersom detta fel kom att spöka i en del andra verk om ön. Det slumpade sig så, att det kom att bli svenskar som gjorde de första mer korrekta kartorna över ön, först Dunér och Nordenskiöld 1864, och sedan ovannämnda expedition med Kjellström och Hamberg 1898.

Björnöya. Bild 3
Vittna på däck

Det första tecknet på att besökaren närmar sig Bjørnøya är den alltmer tilltagande fågel­rikedomen. Till en början är det endast några få stormfåglar, som hänger efter båten. De är fantastiska i sin flygteknik. På stela vingar kommer de svepande utefter ett ganska gropigt hav, så plötsligt, en elegant kantring un­dan en kaskad av skum, då en våg bryter. Den första tretåiga måsen eller kryckjan bara är där – ingen har sett den komma – inte förr­än den blandar sig med de fyra stormfåglarna, som slåss om avfallet som kocken kastar ut, lägger man märke till den. Snart har både an­talet stormfåglar och kryckjor ökat, men det dröjer ganska länge innan några andra fågel­arter uppenbarar sig. Uppe på bryggan har skepparn slagit på radarn. Det ligger spänning i luften. Ett par grissleflockar gör några lovar runt båten, och strax därpå börjar de första dimrevlarna svepa in masterna. Grisslorna blir allt vanligare runt båten. Med fisk i näb­ben kommer de flygande från havet i små grupper och försvinner i dimman föröver. De flesta är sillgrisslor, om än en annan ras än den som man finner på Karlsöarna, men här finns också en och annan spetsbergsgrissla. Arterna är besvärliga att skilja från varandra, eftersom de är tämligen lika och sikten är så minimal. Det märks att vi inte har så långt kvar till ön – runt båten guppar färggranna lunnefåglar på vattnet, och från någonstans i dimman ljuder det skrattande lätet från en mängd små alkekungar.

 

Så, med ens, delar sig dimman. Ur havet stiger en brant, respektingivande svart bergs­vägg runt vilken dimman virvlar i stora sjok. Båtmotorn slås av och för en liten stund lig­ger hela den imponerande scenen ödsligt tyst. Så slår en kakafoni av fågelljud emot oss. Ett par stora vittrutar seglar nyfiket runt båten, en liten tobisgrissla dyker upp alldeles intill oss och plaskar skrämd iväg.

Björnöya. Bild 4
Stormfågeln flyter elegant över topparna, vickar lätt med vingflaket och undgår säkert en brytande våg.

Från havet kom­mer stormfåglarna svepande tätt utefter vatt­net och gör branta svängar upp i luften för att inte kollidera med båten. En liten flock alkekungar flyger förbi ovanför oss, och deras gutturala skratt ekar nästan spöklikt i denna säregna värld. Överallt ser vi grisslor och lun­nar, överallt hör vi deras läten. En enastående syn, som i rörlighet och livlighet påminner om en storstad i rusningstid. Det är inte utan att man är villig att skriva under på att det här måste vara ett av jordens fågelrikaste områ­den. Denna syn har man många gånger sett för sitt inre öga, och många gånger drömt om att få uppleva i verkligheten. Artrikedomen här är inte speciellt imponerande. På Bjørnøya har man påträffat 64 arter varav 25 häckar här. Av dessa är det emellertid endast 17 som är allmänna häckfåglar på ön. Motsvarande siffror för Spetsbergen är 70 arter allt som allt och 36 häckande varav ca 20 är allmänna. Det är däremot den enorma individrikedo­men, som imponerar. Som ett exempel kan nämnas den lilla alkekungen. Denna art har ett relativt litet utbredningsområde, omfattan­de i huvudsak Spetsbergen (med Bjørnøya) och Frans Josefs land. Dessutom finns den på enstaka platser på Grönland och ett område på Novaja Zemlja. Trots det relativt lilla ut­bredningsområdet är det dock endast staren, som kan tävla med denna art i fråga om antal fåglar på jorden.

 

Dimman tätnar, och det börjar bli svårt att se konturerna av ön. Vinden har också ökat och det märks att vi har kommit ur lä för nordan. Motorn slås på igen, och för ett ögon­blick överröstar den de hundratusentals fåg­larna. Det kommer ett svagt visslande ljud från den roterande radarantennen, och på bryggan råder stor aktivitet. Nu skymtar en­dast ön då och då, och ibland försvinner den helt. Fartygsloggen görs klar att läggas ut. En order från skepparn och rorsman lägger om kursen mot nordväst. På styrbords sida för­svinner ön i virvlande dimma, och snart är den endast ett minne blott. Båtmotorn går för full fart. Kursen är nordlig. Bjørnøya är tan­gerad och passerad.

 

Publicerad i Fältbiologen 3/67