”Körfågeln” – ett porträtt av Storskraken

Körfågeln. Bild 1

De kala, grå strandste­narnas mosaik bildar gräns mellan land och sjö. Grå ste­nar – grå som dimman, som i sjok dröjer kvar över vatten­vidden, tills morgonbrisen skall plöja fåror över sjöns blanka yta och upplösa älva­leken. Lukten av pors och skvattram ligger tung över stranden. Från fjärran ljuder storlommens ödsliga rop. I själva skogsbrynet står en gammal torrfura, i vilken det sitter en skrakholk på sned, och bakom denna stor­skogen.

Storskrakarna
På en stenudde sitter sex stor­skrakar. De har sensommaren-höstens eklipsdräkt. Skrakarna reser sig, och röda fötter lyser bjärt mot den grå stenen. De rostbruna huvu­dena sträcks oroligt spanande mot den annalkande kano­ten, vilket gör det lätt att iakttaga huvudfärgens skarpa gräns mot halsens vita och nacken-ryggens gråa färgto­ner. Denna skarpa färggräns är ett av de bästa skiljeteck­nen mellan denna art och dess mindre släkting små­skraken, som har en suddig sådan färggräns. Kanske har dessa fåglar kläckts vid någon av västra Värmlands fiskrika vatten i en skrakholk. Stor­skraken är en utpräglad hål­byggare, vilket ibland tvingar den att bygga långt från vat­ten. För att få tag på bra hål accepterar den också hålighe­ter på marken, t.ex. under sjöbodar eller under större stenar.

Våra skrakar har nu gått i vattnet. Makligt drar de sig ut mot friare ytor, och mot den ljusare bakgrunden syns den slanka långsträckta siluetten. I kikaren ser man också den karakteristiska skraknäbben, som framtill har en liten krok. Har man fågeln på rik­tigt nära håll, kan man också se att näbben har sågtänder i stället för lameller som hos andra änder. Detta är en spe­cialisering, som möjliggör fångst av fisk, och just stor­skrakens fiske är kanske det märkvärdigaste med denna fågel.

Körfågeln. Bild 2

Skrakfisket
Våra skrakar har blivit mer oroliga eller kanske mer aler­ta. De simmar runt och drar sig stadigt närmare stranden. En eller två fåglar börjar simma med huvudet under vatt­net. Samtidigt sträcker andra fåglar huvudet vinkelrätt uppåt och blottar därmed den vita hakfläcken. Kanske sy­nen av den resta nacktofsen hos fågeln med huvudet un­der vattnet och/eller den vita hakfläcken verkar som utlö­sande faktorer för att starta fiskeriet.

Flockens manövrar blir allt mer målmedvetna, och skra­karna formar sig till ett anfal­lande band, där den närmast framförvarande ligger unge­fär en fågellängd framför den bakomvarande. Allt fler hål­ler huvudet under vattnet, så att hela flocken till slut glider fram som sex svarta skuggor på vattenytan. Farten ökas och plötsligt accelererar någ­ra fåglar så att vattnet spru­tar. Det var f.ö. denna man­över, som Linne på sin tid observerade, och som han tolkade som att fåglarna kör­de in fisken mot land. Det var därför som han kallade stor­skraken för ”körfågeln”.

Körfågeln. Bild 3

Med stor exakthet styr ban­det in mot en grund vik. Plötsligt upphör den strama anfallsordningen i ett virrvarr av vingar, näbbar, plask, vat­tenkaskader och silverblänk från sprattlande fisk. På en halv minut är det hela över, och flocken drar vidare.

Så pågår fisket hela sensom­maren och hösten, i allt stör­re skrakflockar som drar från sjö till sjö. I vissa fiskrika sjöar kan fantastiskt stora floc­kar samlas. En sådan sjö är Roxen i Östergötland, där tiotusentals storskrakar sam­las på senhösten. Förr utnytt­jade man storskrakens fiske, vilket beskrivs av Gunnar Brusewitz i hans bok: ”Silver­löja, den fattiges tröst”. En­ligt gamla skrifter byggdes ett antal ”fiskehus” i strandkan­ten i fiskerika sjöar – de fun­gerade som mjärdar. Ibland satte man ut nät i fiskevatt­nen, i vilka både fisk och skrakar fastnade. Utbytet vid denna typ av fiske blev ofta mycket gott.

Skrakholkar
För att bibehålla en god skrakstam satte man upp hol­kar, som skrakarna kunde häcka i – en mycket gammal sedvänja, beskriven bl.a. i Olaus Magnus: ”Historia om de nordiska folken”. Kanske hör denna sed till våra äldsta naturvårdande åtgärder!

Skrakarna fick boplatser, och människan fick utbyte i form av skrakägg. Man var dock noga med att skrakarna fick behålla tillräckligt många ägg för att återväxten skulle vara tryggad.

Publicerad i Sveriges Natur 7/84

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s