Grön om benen

I dunklet kliver ett par älgar in i snårskogen och försvinner som uppslukade av mörker och sly, ännu hörs dock frasandet från undervegetationen några minu­ter. Dofter och dimmor ligger tunga och täta över gränslandet mellan fält, skog och myrland. Utifrån mossen bubblar orrspelet fastän vi redan har kommit im i maj. Det är vått i det långa gräset och man huttrar lite när byxorna blir genomvåta och iskalla. Vi drar oss ut mot mossen, högmossen med sin flacka kupol av multnande och levande sphagnum, vitmossan. Först måste dock randzonen, laggen, forceras. Den är sank och förrädisk, och här växer det rikligt med skvattram, som ännu bara är i knopp, men som snart skall blomma med vita blommor mot dunkel-gröna barrlika blad. Skvattram kallas förresten i Dalsland för ”lockepors” på grund av sin doft. Man ansåg att det var trol­len som placerat ut denna växt, som i Dalsland är rätt ovanlig, för att locka vandrare ännu längre in i skogen där han eller hon skulle komma vilse och för alltid gå förlorad.

Vi kommer ut på själva mossen. Det har börjat ljusna något i öster och någonstans i dunklet har ett par skarpa ögon observerat och bedömt oss. Tra­nan flyr med ett ödsligt rop som ringer runt mossen. På marken lyser rosling och klockljung, den förra i blom och den senare i tidig knopp. Vi drar oss ut mot några blanka gölar en bit ut på den öppna vidden. Mörka dyhål gapar mellan ranka tuvor. Det klafsar när man kryssar fram över en mosaik av för­hållandevis fast mark. Med andan i halsgropen tar vi oss upp på en liten ö där en krokig martall, som nästan kan vara hur gammal som helst, växer. Vi sätter oss för att pusta ut lite, men detta blir för mycket för en av öns invånare. Den lilla fågeln lyfter från någonstans i ängsullens virrvarr och kommer mot oss med en klippande snabb flykt i det den låter höra ett ängsligt ”jiff..jiff..jiff..jiff….”. Efter några varv lugnar den ner sig lite och går ner vid en hölja, där fågeln vadar omkring samtidigt som den håller ett oroligt öga på våra förehavanden. Ibland kliver den ut så långt att vattnet stiger en bra bit upp på buken. Rätt snart glömmer den bort oss för viktigare saker. Det finns en hona i närheten. Vi ser henne då och då skymta ibland ängsullsprydda tuvor. Hanen lyfter och grönbenespelet börjar.

Grön om benen. Bild 1I norra Sverige ungefär ner till Värmland är det grönbenans spel som, kanske mer än något annat, skapar liv och rörelse på mossarna under maj månad. Hanen lyfter och stiger högt upp i luften med klippande vingslag, för att efter ett tag övergå till en glidflykt på stela vingar under vilken han låter höra en joddlande sång. Arne Blomgren som studerat och skrivit om grönbenan be­skriver sången som ganska lik trädlärkans. Efter att ha sjunkit ett stycke sätter han på nytt fart på vingarna, stiger under tystnad för att därefter åter övergå till glidande spelflykt. Spelet har något av enkelbeckasinens uppläggning och rytm, men är långsammare och har betydligt flackare ”dyk­ningar”. Vår hane har inte hållit på många minuter förrän ytterligare en grönbena börjar spela och sedan ännu en. När solens strålar bryter horisont­linjen blandas grönbenans sång med dimman från oräkneliga gölar och blir till en inkarnation av mossens väsen.

Det nu beskrivna spelet har sannolikt till uppgift att markera revir och att locka en hona till detta revir. Något senare uppvisar grönbenan en annan typ av spel, som istället har ett direkt samband med själva parningen. Detta börjar ofta abrupt med att hanen reser vingarna över ryggen och låter dem komma i snabb vibration under det att han låter höra ett enstavigt, ivrigt upprepat läte, som av flera författare beskrivs som ljudet från en avlägsen slåttermaskin. Honan upphör med att leta efter föda och står orörligt stilla, vilket får hanen att lyfta med en egendomlig ”helikopterliknande” flykt för att landa på honans rygg och fullborda parningen.

Våra grönbenor har nu lugnat sig och vadar runt i vegetationen på några meters håll. Kanske kommer de snart att ordna ett bo, här där marken är något lite torrare. I allmänhet utgörs ett sådant bo av en grop i en tuva, men det finns några uppgifter i litteraturen på att grönbenor häckat i träd på samma sätt som skogssnäppan. På 1930-talet fann t.ex. Sten Brandberg ett grönbenepar i Sjaunja som två år i rad häckade i ett gammalt björktrastbo.

När de fyra äggen kläckts lämnar ungarna mycket snabbt boet och sprids bland tuvor, vattengölar och sankstråk. Föräldrarna ändrar då beteende och blir mycket oroliga om någon vandrare närmar sig. De fladdrar runt besökaren med ett ivrigt hamrande ”kick..ick..ick..kick….”. De landar på nära håll för att snabbt lyfta på nytt. Ofta sätter de sig i toppen av en buske, torr-raka, hässjestör eller martall, och det är sannolikt i denna position som de flesta grönbenebilder har tagits.

Grön om benen. Bild 2Som hos de flesta småvadare lämnar honan snart över ansvaret av ungarnas vård till hanen, för att därefter inleda flyttningen. Under juli och augusti föl­jer hanen och ungarna efter och man kan då träffa på små flockar av grönbenor på lämpliga rastplatser. Grönbenorna är här ofta de vanligaste vadarna och dessa livliga flockar är alltid ett nöje att studera. Från dessa rastplatser kommer grönbenorna så småningom att dra vidare för att övervintra i området mellan Medelhavet och tropiska Afrika.

När grönbenorna lämnat mossen blir denna med ens tyst och mycket fattigare. Förr i tiden då mossarna spelade större roll som betesmark, för insamling av vinterfoder och för bärplockning var grönbenan en känd, uppskattad och om­huldad fågel och man lade noga märke till när den kom och när den försvann. Om detta vittnar den rika namnfloran kring denna fågelart. I Värmland kallades den grässnäppa, i Västmanland stranddikta och i Västerbotten lillklyfta. I Härjedalen trodde man att grönbenans spel förebådade oväder och kallade den därför för illvärsfågel. På andra håll hade man mera fantasifulla namn, såsom t.ex. spirilnick i Lappland och småklöfta i Jämtland. Andra namn som denna art fått bära är kärrsnäppa, strandlöpare, myrgötel, strannlo och myrsnipa. Nu för tiden har utdikningar, uppodlingar och torvtäkter trängt undan denna art som åtminstone i södra och mellersta Sverige gått tillbaka påtagligt i antal. Norrut är den dock fortfarande en vanlig fågel, som ger liv och karak­tär åt våra mossar, och även om den kanske blivit mer anonym i vår urbanise­rade värld är den dock älskad och efterlängtad av de flesta mossvandrare i vårtider.

 

Publicerad i Värmlandsornitologen 16 (1988)