Bland skriktallar och orkidéer

Luften vibrerar i den gassande solen, och sanden känns het under de nak­na fötter som trampar den. En mild bris vajar de mörkgröna tallkronorna. En fisktärna har kommit lite på villo­vägar och vänder med flaxande ving­slag åter ut mot havet. Under den smäckra pelarlika tallskogen bildar mossa, barr, kottar och ljung en kom­pakt matta. En sötaktig lukt från de violetta ljungblommorna förmår den tillfälliga besökaren att stanna ett slag och njuta av den varma loja sommardagen. En liten talgoxe lägger huvudet på sned och betraktar människan. Den gör ett par nervösa hopp hit och dit i granverket, och så, plötsligt, hörs ett strävt och lite gräl­sjukt läte. En flock korsnäbbar drar fram strax ovanför tallkronorna. Allt är idyll denna vackra högsommardag på Gotska Sandön.

»Gotska Sandön, ett paradis på jorden, Östersjöns pärla» (enligt Al­bert Engström) är en samling sand­dyner belägna ca 40 km norr om Fårö. Den har i stort sett triangulär form och är 2,5 till 3 mil i omkrets. Ön har tre fyrar: en vid dess östli­gaste udde, Kyrkudden, en vid dess sydvästligaste udde, Hamnudden, och en vid öns nordligaste udde, Bred­sandsudde. Fyren vid den sistnämnda udden är den enda bemannade av de tre. Det är här som öns fasta be­folkning bor, om man undantager den militär som finns på ön. Går man söderut från den lilla klungan av hus vid Bredsandsfyr kommer man nästan omedelbart till ett litet lösskogsområde, Idemoran. Här lig­ger öns kapell med sin klockstapel. Här ligger också kapellängen vid vil­ken man byggt ett fågelbad. Då detta är en av de mycket få platserna där det finns sötvatten på ön, kan man här studera fåglar, som kommer i tusental, på nära håll. Man kan bl a se tre arter av korsnäbb, nötkråka, lundsångare, och om man har tur även en gnistrande gul sommargyl­ling.

Med undantag av denna och ett par andra små lövskogsområden, så kallade morer täcks det inre av Gotska Sandön av tallskog. Den tysta tallskogen och den gulvita sanden är två saker som man omöjligt kan glömma om man en gång varit på ön. Tallskogen, denna tysta, karga, öppna, solbelysta och pelarlika barr­skog är något vars like man har svårt att finna på fastlandet. Marken under träden täcks av en mosaikliknande undervegetation bestående av gult fosforfärgade, gröna och grå lavar samt ljung. Frapperande är tystnaden som endast avbryts av enstaka kors­näbbsflockars lockläten, då de flyger förbi, eller av en ensam bofinks lite monotona vissling.

Vi har kommit fram till den ås som kallas Höga åsen och som sträc­ker sig tvärs över ön i väst-östlig rikt­ning. Då vi klättrat opp för den höga dynen, 42 m ö h, har vi en magnifik utsikt över det mörka hav av tallskog som breder ut sig för våra fötter.

Nedifrån en dal mellan två dyner hörs ett gällt jämrande. Bland skriktallar. Bild 1Det är de så kallade skriktallarna, som kvider i vinden. En skriktall uppstår på föl­jande sätt: en storm blåser omkull en mängd tallar, men en del av dessa ramlar inte till marken utan blir hängande på sin granne. Då sedan vinden vajar tallkronorna, uppkom­mer det egendomliga jämrande, då träden gnides mot varandra.

Så småningom multnar emellertid desa skriktallar och blir då ett kärt tillhåll för den jättelika långhorning-en Ergatus laber. Denna insekt blir ca 5 cm lång och är en av Europas största insekter.

Omkring Höga åsen finns också både vit och röd skogslilja och även den mycket intressanta hybriden mel­lan dessa bägge. Det finns även an­dra blommor såsom t ex skogsknip­perot, tallört och sju arter Pyrola.

Vi fortsätter och viker av på en stig till höger. Denna stig leder bort mot Hamnudden, S:ta Anna och Höga Land. Dessa avsnitt av nationalpar­ken anses av många som de vack­raste. Kanske beror det på att vi här har öns största lövskogsområde, kanske beror det på att här, på ett litet område finns många av de plat­ser, som man så intimt förknippar med skildringar av en vidunderligt vacker utsikt. 20-30 meter nedanför oss rasslar det blågröna havet i de vita stenarna vid stranden. Det in­tensiva solljuset reflekteras i en glitt­rande solgata på vattnet. En skrän­tärna flyger förbi och alldeles i strandkanten ligger en ejderhona med åtta ungar. Vi klättrar nedför bran­ten och vandrar vidare västerut. Snart är inte längre strandvallen så hög, stranden har blivit smalare, ste­nigare och mera svårgången. Vi har kommit till S:ta Anna. Platsen har fått sitt namn efter ett skepp med samma namn som en gång strandade här. Här är också den plats på ön, där man finner det mesta vrakgodset. På ett relativt litet område ligger hö­gar av skräp, flaskor, grå träbitar, bräder, apelsinskal, plastföremål och oljeskadad fågel.

Bland skriktallar. Bild 2Men här finns också en hel del trevligt att titta på. En liten trädkry­pare dansar ringdans runt tallstam­marna, utanför en liten utbuktning av stranden ligger en svärta. En re­flex, en snabb rörelse mellan tallarna, som en stor tornsvala skjuter en lärkfalk förbi oss och är försvunnen efter bara ett ögonblick. Nere vid stranden ibland strandråg och strand­viol hittar vi både martorna och strandkål. Om man har tur, energi och är tillräckligt uthållig i sitt letan­de, kan man här på södra delarna av Sandön hitta en av öns främsta rari­teter, den oansenliga lilla timjan­snärjroten.

Vi passerar Hamnuddens Aga-fyr, kan inte låta bli att nyfiket under­söka ett par gamla minor sen första världskriget, och fortsätter vår vandring i sanden under det att solen alltmer sjunker i väst och våra spår spolas bort av ett lojt hav.

Inåt ön klättrar vi över en sand­dyn och kommer fram till en stor äng som breder ut sig i lä bakom strandvallen. Här är fridfullt, bara myggornas surr och en och annan silltrut hörs. Det sneda solljuset ger en varm ton åt ängen som här och var är beströdd med den djupblå ox­tungan.

Solen håller på att gå ner västerut, och den breda solgatan reflekteras i glasrutorna på Bredsandsfyr. Från vårt tältläger kommer en doft av matos och surret av människor, som samtalar med varandra. Över lägret knispar en morkulla, och inifrån ön hörs surret av en nattskärra. Hela ön går till vila för att i morgon ånyo väckas av en varm och livsbejakande sol från en molnfri himmel.

 

Publicerad i I alla väder 3/67