En holländsk polder

Spikrakt framför oss lö­per den svarta motorvägen, mil efter mil mot en grå hori­sont. Ännu syns konturerna av dammanläggningar, slus­sar, kranar och hamnar i Lelystad bakom oss, men snart skall diset sudda ut dessa störande element. Snart kommer vår värld att renodlas till en stor enkelhet, bestående av den svarta as­faltsvägen, gräsmattan som utgör vägren, strandskoning­en i röd granit, vattnet och fåglarna.

I flera timmar får vi uppleva landskapets monotoni, i skarp kontrast mot ett för­bluffande rikt fågelliv. I flera timmar skär vallen likt en kniv genom den grunda stålgrå viken, delande den i två delar: i nordost Ifselmeer (f.d. Zuiderzee) och i sydväst det 60 000 hektar stora om­råde, som man planerat och projekterat som Markerwa­ard, den femte stora poldern (polder = invallat område). Detta område kallas f.n. Markermeer.

Zuiderzeeplanen
För att skapa möjligheter till en försörjning av en växande befolkning beslöt man i bör­jan av seklet om den s.k. Zu­iderzeeplanen, vilken i kort­het innebar att man stängde av den väldiga havsviken Zu­iderzee med en 30 km lång spärrdamm, vilken byggdes 1927-1932. Härigenom kom den instängda viken att bli allt mindre salt och omdöp­tes så småningom till IJssel­meer, som således är en in­sjö. Man gjorde upp planer för en betydande torrlägg­ning av sjön, vilken fortgått i fem etapper.

Den första poldern, Wieringer (20 000 ha), byggdes sam­tidigt med spärrdammen och utgör nu bördig åkermark. Därefter byggdes Noord­oostpoldern (48 000 ha) (1937-1942), östra Flevo­landpoldern (54 000 ha) (1950-1957) och Södra Fle­volandpoldern (43 000 ha) (1960-1968). Man har nu startat byggandet av den sista poldern, Markerwaard, och det är på dess östligaste be­gränsningsvall vi nu färdas.

Tusentals fåglar
Det är i slutet av september, och tusentals och åter tusen­tals änder ligger som svarta siluetter strax ovanför strandskoningen – brunän­der, ejdrar, viggar, enstaka bergänder, krickor, skrakar och gräsänder. En och annan knölsvan guppar på de oroli­ga vågor bland myllret av än­der. Ibland kan man också se små grupper av doppingar, diskreta och anonyma i sina vinterdräkter. Det kan löna sig att titta lite närmare på dessa doppingar, och ibland kan noggrannare observation avslöja ovanligare dopping-arter såsom svarthalsad dop­ping och gråhakedopping.

Ett stycke utanför vallen stic­ker pålar för laxgarn upp ur vattnet likt glesa staket. Överst på dessa pålar sitter här och var de svarta skar­varna, Naardenmeers skar­var, likt urfåglar med sina hängande vingar och ormhalsar. Dessa vitkindade skarvar hör till den ras som kallas mellanskarv, och som i Sveri­ge är representerad av en ko­loni på Svartö i Kalmarsund. Här i Holland finner man dem t.ex. i fågelsjön Naar­denmeer OSO om Amster­dam där ca 50 000 par häc­kar.

Dvärgmåsar
Alldeles utanför bränningar­na, där sjön är som mest krabb, fladdrar två små må­sar över vattenytan. Ibland står de alldeles stilla i luften strax ovanför vattenytan. Fötterna hänger ner, och så sänker sig fåglarna för att springa några steg på vatten­ytan, varunder de plockar i sig något matnyttigt för att sedan återigen lyfta någon halvmeter över det oroliga vattnet.

På huvudena ser man fortfarande en del svar­ta fläckar, som skvallrar om att fåglarna för någon månad sedan burit svarta hättor. Då och då friskar vinden i och driver de små måsarna några tiotal meter i vindriktningen, varvid fåglarna exponerar de mörka vingundersidorna.

Vallen sträckledare
Trots att vallen mellan En­khuizen och Lelystad endast är några år gammal har den redan på ett markant sätt på­verkat fågellivet och blivit en framträdande sträckledare. Här och var finns buskage, som stundtals fullkomligt kryllar av sträckande småtättingar. Vadarflockar kommer flygande längs vallen i täta formationer, och då och då kommer tre – fyra kentska tärnor på smala vingar och i en halsbrytande flykt i den tilltagande vinden.

Fågeltätheten har motiverat uppsättandet av varnings­skyltar med jämna mellan­rum utefter motorleden. Trots detta dödas en mängd fåglar i kollisioner med bilar, vilket skapat förutsättningar för en påfallande stor rovfå­gelpopulation, där framför­allt tornfalkarna dominerar med något exemplar per 1-2 km efter vallen. I buskagen ser man ofta sparvhökar slå efter småtättingar, och här och var på stolpar sitter vrå-kar och väntar på vägdödad fågel.

Fågelrika lokaler
IJsselmeer, Markermeer och flera av de omgivande våt­markerna, t.ex. Naardenme­er (se Sveriges Natur 2/76 s. 61) och Oostvarderplassen, har av IWRB (International Waterfowl Research Bureau) klassificerats som våtmarker av internationell betydelse, vars skydd bör ges högsta prioritet. Bl.a. gäller detta Oostvarderplassen, ett kon­glomerat av poldersj öar och vidsträckta vassfält, som lig­ger alldeles innanför södra Flevolandpolderns nordvall (efter motorvägen mellan Amsterdam och Lelystad). Detta område har snabbt ut­vecklats till ett av norra Eu­ropas rikaste och mest intres­santa ornitologiska lokaler. Över de milsvida vassbältena patrullerar tungflygande bru­na kärrhökar. Även blå kärr­hökar och ängshökar är van­liga. De grunda vattensam­lingarna har skapat förutsätt­ningar för massor av hägrar (även purpurhägrar m.fl. ar­ter), sumphöns, änder och gäss främst grågäss.

Skedstork
Med lite tur kan man också få se en av Hollands mest säregna fåglar, skedstorken. I små grupper eller några få tillsammans kommer de säv­ligt flygande över vasshav och stillastående vatten. När de passerar över våra huvu­den lyser deras gräddgula bröst och snövita vingar. De slår ner i strandkanten och vandrar sakta ut på grunt vatten, med sänkta huvuden, medan de specialkonstruera­de breda näbbarna sveper från sida till sida. Nästan samma teknik i sitt närings­sök har de gracila och upp­näbbade skärfläckorna, ka­raktärsfåglar för dessa pol­dersjöar.

Dukat bord för vadare

På sina ställen har grunda dy­bankar bildats, vilka bildar dukade bord för tusentals va­dare: kortnäbbade kustsnäppor, kärrsnäppsflockar med perfekt synkronisering i flyktmönstren, tysta brushanar, färggranna strandskator, enstaka små-snäppor, arktis­ka myrspovar…

På en sandrevel såg vi en flock sandlöpare springande på sitt karakteristiska sätt upp och ner mellan de inrul­lande vågorna. Några sand­löpare kurade ihop sig i en lokal mikrosandstorm, som rasade strax över markytan! Fåglarnas tyngdpunkt var framskjuten och ögonen slut­na i sandyran. I denna ställ­ning var fåglarna ett lätt byte för en smygande fotografs te­leoptik-försedda kamera.
I vassar och snår trivs rikligt med sångare, bl.a. vassånga­re. Här kan man också se t.ex. vitstjärnig blåhake och skäggmes.

Växande kritik
Kampen mot havet för att skapa mark har pågått i drygt sju århundraden, men aldrig tidigare med sådana tekniska resurser. De gigantiska pol­derprojekten har dock ut­satts för kritik på en rad punkter. Dels innebär det na­turligtvis en risk att bosätta sig under havsytan, och hol­ländarna minns fortfarande 1953 års katastrof, då nästan alla öarna i landets sydvästra hörn översvämmades. Den­na katastrof kostade 1.835 människor livet! Men också en lång rad andra aspekter har gjort att man börjat fun­dera över nyttan med att gö­ra havsbotten till fastland.

Projektet Markerwaard ut­sattes redan i början av 1970-talet för hård kritik. Holländska regeringen beslöt därför i en ny utredning. 1982 kom man fram till ett beslut om denna utredning, och med minsta möjliga ma­joritet beslöt man rekom­mendera en fortsatt utbygg­nad av Markerwaard. Holländska naturvårdsverket m.fl. kritiserade kraftigt ut­redningens förslag, bl.a. där­för att något motförslag inte existerade.

Utredningen var redan poli­tiskt föråldrad – den politiska opinionen hade börjat svänga. Detta märktes tyd­ligt i 1981 års val, där flera av de viktigare partierna förkla­rade sig vara motståndare till utbyggnad av Markerwaard­poldern. Den nuvarande koalitionsregeringen har också avgivit ett speciellt uttalande i Markerwaardfrågan, där man säger sig inte vara över­tygad om önskvärdheten i byggandet av Markerwaard­poldern. Man tänker utreda vidare och ta fram ett mot­förslag med Markermeer som bibehållet öppet vatten. Den gigantiska Zeuderzee­planen igångsattes för att skapa land och försörjnings­områden för en av världens tätaste befolkningar. Detta är fortfarande huvudargu­mentet för att bygga Marker­waardpoldern.

Mellan 1951 och 1976 ökade den holländska befolkningen med 37 procent, men under samma tidsperiod ökade lan­dets yta med ca 90 procent. 1951 hade varje holländare 205 m², 1976 286 m². Att byg­ga ut poldern enligt Zuider­zeeplanen skulle visserligen öka landarealen, men på sikt löser man inte befolknings­problemen utan skjuter dem bara framför sig. Man har därför hävdat att Markerwa­ardpoldern f.n. inte är nöd­vändig. Man har också klart visat att det blir svårt att få de enorma investeringarna räntabla.

Största värdet i att bevara Markermeer ligger i att den är en viktig sötvattensreser­voar. Sjön ligger i ett mycket tätbefolkat och industriinten­sivt område, där sötvatten är en bristvara. För att kunna utnyttja denna tillgång krävs dock en noggrann planering för att motverka igenväx­ning, försurning och förgift­ning (tungmetaller etc).

Markermeer och omgivande vatten utgör också viktiga områden för en mängd fågelarter bl.a. för näringssök (uppskattningsvis 42 000 skar­var söker föda här), som häckningsbiotop och fram­förallt som övervintringsom­råde. Om mer än 1 procent av den europeiska populatio­nen av en fågelart passerar eller övervintrar inom ett område, så är detta område av internationell ornitologisk betydelse (enl. IWRB). In­om Markermeer plus Ijsel­meer räknar man med att 10­-20 procent av Europas berg­änder, viggar och brunänder, 3 procent av Europas knipor och 20-90 procent av Euro­pas salskrakar övervintrar, för att nu ta några exempel.

Mångsidig användning
Som öppet vatten används Markermeer för bl.a. yrkes­fiske och fritidsfiske, rekrea­tion (bad, segling m.m.), skeppsfrakt (traden Amster­dam-Lelystad-Frisland, där också en rad transporter med miljöfarligt gods går), sand­täkt (vilket hotar bottenfau­nan och därmed hela ekolo­gin) och för energiändamål (t.ex. som energireservoar och för kylning av kraftver­ket).

Många synpunkter och in­tressen bryts således i frågan om Markermeers använd­ning. Det verkar som om den allmänna opinionen håller på att svänga från en ”polderut­byggnadsoptimism” mot en mera eftertänksam insikt om att man vid en utbyggnad skulle förlora oersättliga vär­den. Detta är en fråga, som i hög grad och på många sätt berör hela Nord och Västeu­ropa. Bevarandet av Marker­meer och Ijselmeer som ett par av vår världsdels största sötvattensjöar förtjänar såle­des den internationella na­tur- och miljövårdens hela stöd.

Publicerad i Sveriges Natur 7/83