De djupa skogarnas sagokung

De djupa skogarnas sagokung. Bild.jpgEn kung bland fåglarna skulle koras, och ugglan var utsedd till domare. Valet skulle avgöras genom en tävling, och man beslöt att den som kunde flyga allra högst upp i himlen skulle bli kung över fåglarna. Alla fåglarna flaxade och flög allt högre upp, men en efter en måste de så småningom ge upp. Högst flög örnen, som svingade sig uppåt och uppåt. Luften blev tunnare och tunnare och örnen måste ta i av alla krafter. Till slut orkade han inte längre, och då ropade han: ”Nu skall jag bli fåglarnas kung, för ingen fågel har orkat flyga så högt som jag”. I detsamma lösgjorde sig en liten fågel som suttit gömd bland örnens ryggfjädrar, och denna dvärg bland fåglarna orkade flyga ytterligare någon meter upp i luften. När fåglarna på nytt landat beslöt således ugglan att utse den oansenliga lilla fågeln till kung, och än i dag bär kungsfågeln sitt namn och sin gyllene fjäderkrona.

Denna fabel är välkänd från nästan alla länder i Europa och från Nordamerika, där den berät-tas med smärre variationer. Den första nedtecknade versionen i Västeuropa går tillbaka till ca 1180 (Neckham: De naturis rerum), men fabeln är mycket äldre och förekommer som hänsyftningar hos gamla greker såsom Aesophus och Plutarchos. Enligt den engelske specialisten på folklore kring fåglar, Edward Armstrong, har den sina rötter i Asien där motivet återfinns i sagor från Kina, Indien och Sibirien.

Vad som gjort att kungsfågeln förknippats med den gamla sagan är framförallt två saker, dels fågelns litenhet och dels den gula tofsen på hjässan. Den sistnämnda är hos hanen mer framträdande med orangefärgade fjädrar centralt i det gula och med större kontrast mot omgivande mörka ögonbrynsstreck. Erik Rosenberg har beskrivit hur kungsfågelhanen, när han uppvaktar honan, kan resa hjässfjädrarna och därmed imponera. Kungsfågelns färger i övrigt går mest i olivgrönt och grått utan större kontraster. Runt ögat har han en ljusare ring, och på vingarna finns två något otydliga vingband. På vingen finns även en mörk fläck som enligt Sven Nilsson är ”stor som en ärt”. Hela fågeln väger inte mer än 5 gram, vilket för jämförelsens skull innebär, att man skulle kunna skicka 4 st fåglar på enkelt brevporto. Med sina 5 gram är kungsfågeln Sveriges lättaste fågelart, och Europas näst lättaste, endast distanserad av sin kontinentala nära släkting brandkronad kungsfågel.

Släktet kungsfåglar eller Regulus omfattar för övrigt endast fyra arter. Förutom de två som nämnts ovan finns en Nord- och Mellanamerikansk art (Regulus calendula), samt en Nordamerikansk art (Regulus satrapa).

Beträffande kungsfågelns släktskap så har detta länge varit en källa till oklarhet i litteraturen. Linne kallade arten för Motacilla regulus och förde den således till ärlorna. Därefter trodde man länge att den var besläktad med mesarna, kanske beroende på att man vintertid så ofta ser kungsfåglar i sällskap med mestågen. Närmare vad vi idag betraktar som sant kom Latham som förde kungsfåglarna till släktet Sylvia (t ex trädgårdssångare). Ett eget släktnamn fick arten slutligen av Willugby som kallade den Regulus cristatus. Numera räknar man lövsångarna (Phylloscopus) som närmsta släktingar. Det finns också en art med drag av såväl kungsfågel som lövsångare, nämligen kungsfågelsångaren (Phylloscopus proregulus) vilken setts 15-20 ggr i Sverige. Det första fyndet gjordes i Fågelviken i Bohuslän 1957 och denna fågel finns för övrigt att se i Vänersborgs museum.

På vintern ser man som sagt ofta kungsfåglar i mestågen, men inte heller på sommaren är det svårt att få syn på denna lilla fågel, då den snabbt avslöjar sig med sitt fina lockläte i granskogen. På försommaren hörs också den ”sisslande” sången, som framföres tämligen energiskt, om man ger sig tid att lyssna. Boet byggs alltid i en gran, helst i en gran av s k ”kamtyp”. Höjden över marken varierar mellan 3 och 15 meter, och själva boet är byggt av mossa och lavar och invändigt sparsamt draperat med fjädrar. Materialet sammanfogas med spindelväv. Kungsfåglarna lägger ca 10 ägg och har sannolikt regelbundet två kullar. Varje par får således ca 20 ungar om allt går väl, vilket behövs för att hålla artens numerär uppe eftersom 4/5-9/10 av de övervintrande kungsfåglarna dör under vintern. Stark snötäckning samt temperaturer under minus 20 grader är särskilt förödande. Under höst och vinter har man visserligen sett kungsfåglar äta björkfrö, men fåglarnas främsta föda är animalisk och utgörs av spindlar och smärre insekter, framför allt tvåvingar, stövsländor, skalbaggar, bladlöss, larver av bladsteklar och mindre fjärilar (enligt Palmgren).

Den sparsamma tillgången på föda under snörika vintrar är således en begränsande och kritisk faktor för artens överlevnad. Ca hälften av populationen flyttar emellertid, och även om svinnet bland dessa också är mycket stort, så hjälper de hemvändande kungsfåglarna upp stammen på våren, så att vi, även efter snörika vintrar kan glädjas åt denne vår allra minsta fågelkonung i granskogen.

Publicerad i Sveriges Natur 6/85