Den våta dimman rullar in från havet i syd, och långa mjuka dyningar trasas sönder mot stranden. Som ett finger mot skyn pekar Långe Jan mot himlen, knappt skönjbar i diset. Ljuset från fyren skär som en kniv genom gråvädret, och ur rymden ljuder lockläten från tusentals hemvändande fåglar. I fyrvaktarens trädgård är det liv och rörelse i varje liten buske. Oroliga tättingar fladdrar runt, och för varje förflyttning kommer de en liten bit längre norrut – hemåt. Runt buskarna står kamouflagefärgade, grönklädda, kikarförsedda människor, vilka försöker ”kolla in” så många fåglar som möjligt. En liten fågelindivid i toppen på ett vindpinat träd drar för en minut uppmärksamheten till sig. Den är lite svår att observera, eftersom den högt uppsatta positionen medför ett visst motljus. Mannen bredvid säger rakt ut i luften utan att rikta sig till någon särskild: ”Det är väl bara en vanlig buskskvätta.” Därmed vänder han sig åt annat håll och fortsätter att ”skåda”.
Ovanstående händelse är på något sätt signifikativ för buskskvättans status. Man noterar den när man ser den, men något vidare intresse röner buskskvättan sällan. Erik Rosenberg konstaterar detta i sin klassiska bok Fåglar i Sverige. Han skriver: ”Buskskvättan är en särpräglad och i hela landet allmänt spridd fågel, varför det är märkligt att hon är så föga känd.”
Varför de flesta ornitologer är så ointresserade av buskskvättan är svårt att förstå. Egentligen är det en vacker liten fågel. Gamla hanar har nästan brandgult bröst och vit buk, som skarpt kontrasterar mot det svarta huvudet. Den mörka kinden kantas nedåt av ett ljust band, och strax över ögat löper ett gräddgult, tydligt ögonbrynsstreck. Ryggen och övergumpen är vackert vattrade i bruna nyanser, och vid basen av de mörkare vingarna förekommer två vita fält. Likaså finns ett vitt fält vid vingknogarna, vilket syns i flykten. Bättre fältkännetecken är dock det vita på sidorna vid stjärtroten. På hjässan är buskskvättehanen otydligt längsgående strierad. Honorna har samma typ av teckning, men som så ofta bland fåglar är hennes utseende mer diskret och mindre rikt på kontraster.
Man finner buskskvättor i rätt varierande biotoper, men de vill ha ett öppet landskap, gärna med höga utkikspunkter såsom kärrtistlar, enbuskar, törnrossnår eller telefontrådar – sedan spelar det inte så stor roll om det är en strandäng, en åkerren, en kärrkant eller en kohage. Redan på långt håll ser man buskskvätteparet. Hanen sitter i toppen på en törnrosbuske, och solens första gula strålar träffar honom nästan horisontalt som en spotlight. Han har redan sjungit i flera timmar, en rätt anspråkslös sång som påminner lite grand om en törnsångares. Stundtals kommer det ett grundackord med torrare, knarrigare läten, och ibland hajar men till, då hanen väver in härmläten, vilka får en att förvånat titta efter ”rödhaken”, ”svarthättan”, ”drillsnäppan”, ”talgoxen” eller vad det nu är, som inte borde finnas här på madmarken. Sången har nu hunnit bli lite okoncentrerad, och hanen avbryter sig ibland med att, nästan på flugsnapparmaner, fladdra ut i luften och fånga någon yrvaken insekt eller flyga ner till marken för att snabbt hoppa ikapp något litet kryp. När skvättan på nytt satt sig får den plötsligt syn på mig. Den blir omedelbart betydligt mer orolig och knixar upp och ner med den rätt korta stjärten. Efter ett tag har den definitivt bestämt sig för att jag är något farligt och varnar med ett skarpt ”tjekk-tjekk-tjeekk”. Honan, som varit försvunnen, finns plötsligt intill hanen och hjälper till med att varna. Paret flyttar sig från gren till gren, och inte förrän jag försvinner från platsen lugnar de sig. Beteendet tyder på att paret har bo i närheten och mycket riktigt, när jag några veckor senare återvände satt fem nyss utflugna ungar i samma buske från vilken jag tidigare hört hanen mästerligt härma en svarthätta.
Man kan spekulera över varför buskskvättan rönt ett sådant ointresse, och sannolikt beror detta på en lång rad faktorer. Om man läser om fåglar och folklore finner man nästan ingenting alls om buskskvättan, vare sig i svensk litteratur eller i utländsk. Likaså finns det få platser som är uppkallade efter denna art, om man undantar moderna stadsplanerares påhitt i stil med Buskskvättegatan eller kvarteret Buskskvättan. Ändock måste denna fågel, med hänsyn till bl.a. biotopval, vara en art som det gamla bondesamhället var mycket förtrogen med. På våren anländer buskskvättan till Mellansverige kring 1:a maj, och den hör således inte till vårprimörerna. Vid denna tid är det också kanske mer särpräglade fåglar, som göken och svalorna, som man väntar på. När väl buskskvättehanen börjar sjunga sker detta utan speciellt stora åthävor, och själva sången drunknar ofta i den allmänna fågelkören, om man inte lyssnar uppmärksamt. Boet med dess 6-7 blågröna ägg är synnerligen välgömt och svårt att finna, om man nu skulle ha intresse av att leta efter det. Det finns således en hel del drag i buskskvättans biologi som medfört att den blivit en av fågelvärldens ”doldisar”, men om man ger sig tid att stanna inför denna charmerande och vackra lilla fågel skall man finna att den är väl värd en hel del uppmärksamhet.
PS. Om du som läst ovanstående lilla presentation känner till någon sägen, något talesätt eller någon gammal föreställning kring buskskvättan, eller om du vet något gammalt orts- eller gårdsnamn som anspelar på denna art vore jag mycket tacksam om du ville skriva några rader till mig.
Publicerad i Värmlandsornitologen 13/85
3 fjärilar kring Vänern och 33 andra berättelser 