Följ med till Nardenmeer

I vår serie ”Följ med till…” besöker vi denna gång ett lättillgäng­ligt exkursionsmål: fågelsjön och naturreservatet Naardenmeer i Holland. Åtminstone ni i södra och västra Sverige kan sticka ner på ett helgbesök — red. kan intyga att såväl sjön som de närbelägna poldrarna (invallad havsbotten) och tulpanfälten är en fantastisk upplevelse i april-maj! Vår ciceron här är Dan-Axel Hallbäck, fältbiolog från Vänersborg, nu medicinare m.m. i Göteborg.

 

”Amsterdams kanaler bör ses från kanalerna” står det i en turistbroschyr – däremot står det ingenting om att man kan få se en och annan storskarv bland kanaler, broar, båtar och varv! Storskarven (av den kontinentala, träd-häckande rasen mellanskarv) är rätt vanlig i dessa ovanliga miljöer, och förklaringen till detta är närheten till Naardenmeer, ett 700 hektar stort sjökomplex 2 mil öster om världs­staden.

Naardenmeer
består av en större insjö, omgiven av träsk­marker som genomkorsas av kanaler. En gångvar det meningen att hela området skulle bli en avfallstipp, vilket ledde till en vild protest­storm och bildandet av ”Vereniging tot Be­houd van Natuurmonumenten in Nederland” (ungefär = ”Föreningen för bevarandet av naturminnesmärken i Holland”). Föreningen köpte området, vilket därmed räddades åt eftervärlden. Striden om Naardenmeer var hård, och närheten till miljonstaden har satt sina spår — bl.a. går en järnväg rakt genom området, och då och då förekommer attacker i form av kraftledningar, motorvägar etc. mot detta fågelparadis.

Föreningen har sedan detta första område inköptes förvärvat en rad andra områden över hela Holland. Man ger dessutom ut litteratur (till exempel ett mycket vackert verk i tre band med titeln ”Wilde planten”, uppställt efter floris­tisk-ekologiska principer) och en tidskrift, ”Natuurbehoud”, som går ut till de 180.000 medlemmarna.

Guide fordras
Naardenmeer är relativt okänd för flertalet turister i Holland. Man har medvetet undvikit att göra ett turistjippo av området, och det är relativt krångligt att ta sig in i reservatet – för tillträde fordras att man har en guide med sig, vilket dessutom är en nödvändighet, eftersom man måste ha en båt för att komma ut i träs­ket. Guiden engageras genom att man kontak­tar föreningens kontor i Amsterdam. En i säll­skapet måste vara medlem i föreningen (ca 15 gulden). Priset för en tur på tre timmar är 35 gulden – men för den naturintresserade är besöket värt det mångdubbla beloppet!

Efter att ha ordnat alla formaliteter befin­ner vi oss utanför ett typiskt holländskt hus av äldre modell med vasstak och en trädgård med överdådig blomsterprakt. Klockan är halv sex – rester av morgondimman virvlar som trasor kring en gammal bro men det ljus­nar snabbt, medan vi förväntansfullt inspekte­rar en rad flatbottnade båtar av olika storle­kar. Guiden hälsar på god engelska – han är inte anställd av föreningen utan arrenderar stället och lever på fisket och på att visa runt besökare.

Skarvarna
Att man kan leva på fisket (framförallt ålfis­ke) i en av Hollands fågelrikaste sjöar förvå­nar oss med tanke på att här häckar ca 5.000 storskarvar, vilka i Sverige haft ett grundmu­rat dåligt rykte som ”åltjuvar”. Storskarven (”ålekråkan” som den kallas i Bohuslän) hör till de fåglar som sist blev fredade hos oss. Trots att skarvarna häckar i Naardenmeer är emellertid själva sjön och kanalerna grunda och för bemängda med vattenväxter för att de skall kunna fiska enbart här. Denna aktivitet förlägger fåglarna därför mest till den närbe­lägna poldern (polder = invallat område). Poldern, som är ganska nyanlagd, består av vidsträckta vassfält, där man kan se den bruna kärrhöken smyga tätt över vassvipporna.

Skärfläcka

Där finns också små grunda gölar med massor av änder och vadare – ofta flera hundra gracila och underbart sköna skärfläckor. Det har för­resten diskuterats om man inte skulle inköpa och bevara delar av denna polder och införliva den med komplexet Naardenmeer.

Opinion mot invallningarna
I Holland har på senare tid en allt starkare opinion mot invallningar börjat göra sig hörd,även om tyngdpunkten mest ligger på det ekonomiska planet – dvs. det blir allt svårare att få de enorma investeringarna räntabla. Vi pratar med guiden, medan vi betraktar storskarvflockarna, som i grupper på några hundra individer böljar in mot Naardenmeer efter dagens första proviantrunda.

 

Rödspov

På fältet mitt emot guidens hus spatserar ett par röd­spovar. Båten ros sakta och tyst längs en vass­korridor. På ena sidan hörs en gräshopps­sångares monotona, högfrekventa sång, inne i vassdjungeln ljuder sävsångarens knarriga sång och varningslätet från en rörhöna. Vi kommer ut på friare vatten. Överallt finns det storskarvar: de kommer i långa band, sveper in över sjön, passerar över oss på låg höjd och försvinner in mot kolonin, där ungarna väntar i en snårskog, som för länge sedan dödats av guano och nu står kvar som döda och vitkal­kade skelett. Några hägrar lyfter med tunga roende vingslag, en sothöna springer över spegelblankt vatten.

På ett stycke fast mark
har man byggt ett litet fågeltorn, från vilket man har utsikt över vass och videhavet. På avstånd ser vi skarvkolonins nakna träd. På avstånd kan vi också se ett par stora vita fåglar med långa ben och egendomlig näbbform – liksom i skrattmåskolonierna i Sverige eller silvertärnskolonierna i arktis kan man här fin­na fågelarter, som funnit en säker och skyd­dad plats i kolonins myller: bland Naarden­meers grönsvarta skarvar häckar områdets kanske finaste inbyggare, de snövita skedstor­karna. För några år sedan fanns det ca 100 häckande par, nu endast 60-70 par, beroende på att flera par etablerat sig ute vid poldern. Förutom i Naardenmeer kan man se denna vackra fågel även på ön Texel.

På guidens hustak finns ett vagnshjul för den ”vanliga” vita storken. Den har aldrig häckat på gården, men guiden säger skrattan­de att han fortfarande hoppas. I Friesland (i norra Holland) fanns det före kriget ”en stork på varje gård” – nu finns det endast mycket få storkar kvar där.

Purpurhäger

Vi går i båten igen, och då vi kommit ut på sjön kommer en häger flygande mot oss – den är mindre än den vanliga hägern, har spetsiga­re vingar och är framförallt mycket mörkare ­en purpurhäger. Ett 50-tal par häckar i Naar­denmeer.

Vi kommer in i en snårskog
av al, vide och björk, med undervegetation av starr, säv, iris, kaveldun, vattenklöver, natt­skatta och en och annan fläderbuske. På en gren alldeles intill vattnet ligger en turturduva. Hon ligger stilla, medan vi glider förbi, och varje detalj kan tydligt ses: den smala slanka kroppen, vattringen på halsen, det vita brämet på stjärten. Vid en liten vattenspegel fladdrar tre askgrå svarttärnor. Deras flykt är så lätt att den för tankarna till fjärilar.

Vi vänder åter mot utgångspunkten och kommer mycket nära skarvkolonin – genom en vasskärm kan vi se skarvarna sitta uppra­dade som stora ”flygödlor” i träden, torkande vingarna i morgonsolen, som nu börjar kännas behagligt varm. Hela kanalen är fylld av dy­kande skarvar, vilka ibland kommer upp bara några meter från båten. Ungarna är så här års nästan fullvuxna och kastar sig glupskt över sina föräldrar för att leta efter fisk i de senares rymliga halspåse. Ibland ser man en skarv bättra på sitt bo med medhavda kvistar. Hela tiden är det ett infernaliskt oväsen från knor­rande och knarrande fåglar, läten som påmin­ner om oväsendet vid de stora fågelbergen i norr.

I kanalen syns stora gröna stjärnor, vilka visar sig vara vattenaloe. Från ett vassnår hörs ett sävsparvslikt ”zit-zit” – båten stannar och 12 små skäggmesar flyger upp, står stilla ett ögonblick över båten och stiger sedan för att så småningom försvinna in över Naarden­meers stora vassfält. Från en dunge hörs plöts­ligt en klar vissling, solfågelns – sommargyl­lingens – toner, vilka bildar en grandios av­slutning på turen runt en av Hollands vackras­te nationalparker.

 

Publicerad i Sveriges Natur 2/76